Fest?!
Jag har förlorat de flesta av mina vänner har jag insett. För bara ett halvår sen så var det fullt ös i det sociala livet men nu... nu är det rätt så dött. Var helg planerar vi fest och var helg så slutar det med att vi sitter 5-6 personer och dricker framför tv:n och vi har inte alls så kul som förr.
Vart tog tiden vägen?
Jag mår inte bra. Jag vill skratta men har nästan glömt hur. Så nu ska jag dricka mig berusad och sväva rundor ett litet tag.
Lyckliga stunder efter hemska nätter
Sitter hos mamma och ska snart ut en runda med min mormor. Funderar på att försöka få henne till att följa med mig till City Gross så jag kan köpa hårfärg. Är så trött på att vara blond nu. Vill helst ha svart hår igen men jag vet om att jag kommer tröttna på det och det tar sån tid, och så mycket på håret, att bli blond sen igen. Så nä, rött får det bli, så rött det bara gå att få. Dock så måste jag tyvärr säga hejdå till alla mina rosa saker som kläder, skor, skosnören och smink för ett tag för att det inte går ihop.
Sen vill jag även säga att jag har världens bästa pojkvän. Natten igår var hemsk. Det var kaos i mitt huvud och hjärta, overklighetskänslor, abstinens efter att få skada mig, panik och frustration. Och trots allt detta så låg han sidan om mig och kämpade för att inte somna även om han hade varit uppe sen 05.30 morgonen innan. Jag tycker synd om honom för att han fick en så komplicerad tjej men är glad att han valde just mig för aldrig har jag varit lyckligare med någon.
Men nu måste jag gå. Mormor står och väntar i farstun. Ha det bäst!
Jag vill fylla mitt huvud med Tingeling
Jag äger lite av den känslan som vi människor kallar för panik. Mormor kommer till mamma idag och hälsar på och jag har inte träffat henne på ett och ett halvt år. Hon vet knappt hur jag ser ut och hon vet inte hur skadat mitt psyke är nu. Sen så kommer min rumskamrat Vicky hem från Polen så jag måste städa det sista som jag inte orkade ta igår och sen duscha och sminka mig. Jag är rädd! Rädd för vad mormor ska tycka om mig och rädd för att inte ha skött om Tindra (katten) tillräckligt bra. Men hon lever och hon är keligare än aldrig förr så det borde inte vara något problem.
Jag måste gå ner i vikt. Nu väger jag mer än jag någonsin gjort förr. Blev ihop med Simon, blev trygg, och började äta en massa saker som man inte borde äta. Jag måste även ta tag i det här med boken. Jag skriver en bok, först för att hjälpa mig, terapi, sen för att få andra till att inse vad olika människor går igenom. En roman baserad på sanna känslor och vissa verkliga händelser. Det har stått still med den förlänge nu. Jag måste verkligen börja skriva mer. Men det känns som att orden har övergivit mig. Poesin knackar aldrig på min dörr längre och jag har inget flyt kvar i fingrarna.
Jag saknar min mamma. Jag saknar henne jättemycket. Flyttade hemifrån för drygt 3 veckor sen och har inte träffat henne så mycket nu. Dock så bråkar vi inte som vi gjorde förr och det är skönt. Det var den största anledningen till att jag flyttade men jag saknar ändå tryggheten av att ha hennes trygghet nära hela tiden. Nu måste jag istället förlita mig på mig själv, Vicky och Simon och hoppas på att vi tillsammans klarar oss ur situationer som innehåller panik, frustration och nya breda skärsår. Det går sådär än sålänge.
Men idag ska jag få träffa mamma. Underbara mamma! Jag skäms över allt jag har utsatt henne för. Alla sömnlösa nätter, alla blodiga lakan, oroliga dagar.
Jag ska försöka uppdatera denna bloggen mer än vad jag gjort med de andra. Ska försöka att vara duktig nu. Det är svårt eftersom jag inte har internet på min egen dator. Men Vicky är snäll och låter mig nog låna hennes när det behövs.
Så tills vi hörs igen... Ha det bra!
Jag måste gå ner i vikt. Nu väger jag mer än jag någonsin gjort förr. Blev ihop med Simon, blev trygg, och började äta en massa saker som man inte borde äta. Jag måste även ta tag i det här med boken. Jag skriver en bok, först för att hjälpa mig, terapi, sen för att få andra till att inse vad olika människor går igenom. En roman baserad på sanna känslor och vissa verkliga händelser. Det har stått still med den förlänge nu. Jag måste verkligen börja skriva mer. Men det känns som att orden har övergivit mig. Poesin knackar aldrig på min dörr längre och jag har inget flyt kvar i fingrarna.
Jag saknar min mamma. Jag saknar henne jättemycket. Flyttade hemifrån för drygt 3 veckor sen och har inte träffat henne så mycket nu. Dock så bråkar vi inte som vi gjorde förr och det är skönt. Det var den största anledningen till att jag flyttade men jag saknar ändå tryggheten av att ha hennes trygghet nära hela tiden. Nu måste jag istället förlita mig på mig själv, Vicky och Simon och hoppas på att vi tillsammans klarar oss ur situationer som innehåller panik, frustration och nya breda skärsår. Det går sådär än sålänge.
Men idag ska jag få träffa mamma. Underbara mamma! Jag skäms över allt jag har utsatt henne för. Alla sömnlösa nätter, alla blodiga lakan, oroliga dagar.
Jag ska försöka uppdatera denna bloggen mer än vad jag gjort med de andra. Ska försöka att vara duktig nu. Det är svårt eftersom jag inte har internet på min egen dator. Men Vicky är snäll och låter mig nog låna hennes när det behövs.
Så tills vi hörs igen... Ha det bra!
