Ondskefullhet

Jag fryser och vill inte riktigt mer just nu. Alla tankar snurrar runder i mitt huvud och känslorna, de enorma, har invaderat mitt hjärta igen. Vet inte hur mycket mer jag klarar av. Kan ingen bara förstå? Många säger att dem gör det, men nej, ingen förstår. De vet kanske hur det känns att må dåligt, men inte hur det känns på mitt sätt. Gud, jag orkar verkligen inte mer. Vill bara lägga mig ner, somna och aldrig vakna igen. Ja, jag vet... många som säger så och nu även jag.

Vill skriva på boken men tappade orken då jag insåg att jag glömt spara de fem senaste kapitlena på usb:et och dem finns bara på datorn, som inte går att starta.

Jag saknar Simon så mycket. Han har bara varit borta från mig i lite mer än ett dygn och han kommer imorgon, men ändå. Det känns som att allting rasar och bara hans armar får mig att känna mig trygg när inte Teo klarar av det. Teo orkar inte trampa vatten just nu, Teo är trött på att kämpa åt mig.

Nej, jag är inte schitzofren. Jag har bara två sidor och så är det med det!



Det känns som att allt som händer, gör det bara för att jag ska må dåligt. Ja, jag vet att det är paranoida tankar. Fucking undskefullhet! Ja, det är ett ord. Det har jag bestämt. Mamma säger att jag får göra så.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0